Graviditeten.
Jag har alltid haft en inre längtan efter att få egna barn.
Det har varit en dröm så länge jag kan minnas, och nu går den drömmen i uppfyllelse och det är verkligen som att jag lever i en dröm varje dag.
Jag är nästan lite rädd över att en dag vakna upp och inse att det verkligen bara var en dröm, men när jag varje morgon vaknar upp och inser att det inte är en dröm så pirrar det lite i magen och det förstärks när bebis i magen sparkar och ger mig bekräftelse på att den har det bra där inne.
Jag minns dagen då jag plussade som om det vore igår.
Jag hade haft en magkänsla över att det kanske hade gått denna gång, mensen var utebliven, det hade den dock varit någon gång innan med utan anledning så jag vågade inte hurra för mycket innan jag hade testat mig.
Utebliven mens, ömmande bröst och en rosa-aktig flytning fick mig att verkligen börja fundera på om jag hade blivit gravid.
Några dagar senare så testade jag mig, och det visade två streck.
Jag satt där på badrumsgolvet och bara stirrade på stickan, jag hamnade i någon slags chock.
Chocken kom nog mest pga alla tidigare negativa test.
Jag började smått att skaka samtidigt som jag släpper några tårar av glädje, men jag kan fortfarande inte riktigt smälta det och jag tror att det är fejk eller att jag såg fel.
Så jag skrev ett medelande till en vän, och hon bekräftade att det var sant.
Jag vill skrika av glädje.
Jag vill ringa sambon direkt och berätta det, men jag höll mig ifrån det för att det kändes bättre att berätta det för honom när han kom hem från jobbet, jag vela se hans reaktion.
Hade jag varit sån som kan hålla hemligheter så hade jag berättat det till honom dagen efter, på hans födelsedag, men jag kan inte hålla tyst om saker för honom.
Han kommer hem ifrån jobbet och 5 minuter senare så visar jag honom stickan och han ser lika chockad ut som mig, samtidigt som han blev lika glad som mig.
Vi båda blev så glad att vi kände att vi behövde berätta detta för någon eller några redan då.
Jag hade ju redan berättat det för en vän, hon som bekräftade testet för mig, så då var det sambons tur.
Hans närmsta vän fick veta det, den vännen är även blivande gudfar, vilket vi hade tänkt oss sen långt innan jag plussade. Den vännen skrek även av glädje när han fick beskedet och reaktionen var ungefär densamma när vi i v17 frågade honom om han vela bli gudfar.
Tiden går och det blir svårare och svårare att hålla tyst om detta.
Så i v15 gick vi ut med det till familj och några till vänner.
Alla blev lika glada för vår skull.
Efter det så väntade vi till efter RUL med att berätta för resterande i vår omgivning, just för att vi vela se så att allt såg bra ut.
Dagarna fram tills vi skulle på RUL var en ren plåga. Plåga av längtan, oro, glädje och nervositet.
I bilen till ultraljudet så satt jag och bara pratade gojja, av nervositet.
Tankarna snurrade.. Tänk om det skulle vara något fel? Tänk om det inte var något där inne?
Jag lägger mig på britsen och nervositeten släpper lite där.
Undersökningen börjar och där ser vi en perfekt liten bebis ligga och leva runt.
Allt såg bra ut och då släppte min tyngd på axlarna och jag släppte en tår av lättnad och glädje.
Vi väntar en perfekt liten pojk och jag kunde inte vara lyckligare.
Det känns som om hela livet har fått en ny mening.
Vi har nu passerat halvtid, V.22 och det känns som om tiden står stilla.
Jag vill bara att han ska vara utanför magen, nu, helst nyss.
Längtan är så enorm.
Tänk att vi ska bli föräldrar.
Som jag längtat, och som jag längtar.
Det här är verkligen livets gåva.
Trots trötthet, värk och allt som en graviditet medför, så är det verkligen livets gåva.
Innan graviditeten så levde jag med rätt kraftig ångest, en snutta dödslängtan, var och varannan dag var en plåg att ta sig genom.
Det har vänt helt.
Jag är så fruktansvärt glad, jag älskar livet.
Det här är verkligen det bästa som kunnat hända.
V.22 och jag känner hur sparkarna blir fler, mer återkommande och starkare.